Segmentet för mellanklass sportmotorcyklar är mer livligt än någonsin, och två av de modeller som nyligen fångat stort intresse är Ducati Panigale V2 och den nya Yamaha R9. På papperet representerar de liknande koncept: sporthojar som vill erbjuda prestanda värdiga en racerbana utan att ge avkall på en viss komfort för vardaglig användning. Men när man väl sätter sig på dem och börjar lägga mil bakom sig, blir skillnaderna mellan dem tydligare än vad som först möter ögat.
Ducati har designat Panigale V2 som en ren supersport, en arvtagare till en tradition starkt präglad av tävlingar. Dess design, tekniska konfiguration och karaktär är fokuserade på att erbjuda sportiga upplevelser hela tiden, men utan att bli lika extrem eller radikal som Panigale V4. Den L-formade tvåcylindriga motorn är kärnan i denna hoj, med en kompakt design som möjliggör ett extremt lätt monocoque-chassi. Å andra sidan har Yamaha velat fylla ett tomrum på marknaden som uppstod efter R6:ans bortgång. R9 positionerar sig som ett mer logiskt alternativ för de som söker en sportmotorcykel som också kan användas på vägen. Dess trecylindriga motor är en välkänd och pålitlig kraftkälla, direkt ärvd från MT-09, men anpassad för en mer radikal inriktning utan att förlora sin mångsidighet.
Den första stora skillnaden mellan dem ligger i motorupplägget. Ducati satsar på den V2 vi redan känner från den tidigare Panigale V2, även om den denna gång har fått lätta modifieringar för att anpassa sig till den nya Euro 5+-normen. Trots dessa restriktioner bibehåller motorn sin karaktär och fortsätter att erbjuda anmärkningsvärda prestanda. Det är dock förvånande hur lite motorbroms det finns även i dess maximala inställning, något som kan påverka kurvtagning om växlingen inte hanteras väl. Yamaha, å sin sida, använder den trecylindriga motorn från MT-09, en kraftkälla som utmärker sig för sin mjukhet och sitt starka svar från låga varv. Upp till 6 000 rpm erbjuder R9:ans motor ett starkare drag än Panigale V2, även om skillnaderna minskar därefter och båda motorerna uppvisar en viss brist på toppvarv, till följd av de begränsningar som Euro 5+ påtvingar.
Där en tydlig skillnad verkligen märks är i gasresponsen. Yamahas trecylindriga motor reagerar omedelbart och förmedlar en känsla av direkt förbindelse med bakhjulet. Detta förbättrar inte bara kontrollen vid gaspådrag, utan underlättar även doseringen i situationer där greppet inte är optimalt. Ducatis V2, även om den är progressiv och effektiv, behöver ett litet försprång innan den levererar hela sitt vridmoment, vilket tvingar föraren att vara något mer förutseende i sin gasreglering.