MV Agusta Superveloce 1000 Serie Oro Test

Lago di Varese, beläget i Lombardiet i norra Italien, är ett verkligt paradis för motorcyklister. Det pittoreska landskapet, de kurviga vägarna och de hisnande vyerna gör denna region till ett måste. Sedan 90-talet tillverkas även konstverken från MV Agusta här direkt vid sjöstranden. Precis här börjar också min utflykt med Superveloce 1000 Serie Oro. Test-rutten går längs Ortasjöns strand och vidare upp på Monte Mottarone, jag har spårat den åt er på Calimoto.

Monte Mottarone reser sig majestätiskt mellan Lago Maggiore och Ortasjön. Med en höjd på 1.491 meter erbjuder den en av de bästa utsikterna i hela regionen. På klarare dagar, som på vår testdag, kan man från dess topp se ända till Alpernas 4000-meterstoppar i norr och den vidsträckta Po-slätten i söder, och det leder en asfalterad väg hela vägen upp. Den slingrar sig i otaliga kurvor uppför berget och erbjuder gång på gång imponerande vyer över det omgivande landskapet. Sträckan är varierad och utmanar både förare och maskin. Serpentinerna och hårnålsvängarna erbjuder kanske inte den perfekta miljön för att utnyttja styrkorna hos MV Agusta Superveloce 1000 Serie Oro till fullo, men det ger en möjlighet att avslöja om denna ädla motorcykel även fungerar bra i vardagen.

MV Agusta Superveloce 1000 Serie Oro är inte bara en motorcykel, den är en dröm på två hjul. Redan vid första anblicken får man känslan: Här har MV Agusta skapat något alldeles speciellt. De vingliknande elementen, som annars ofta är slarvigt påmonterade, är en integrerad del av designen. I en intervju med chefsdesignern Stephane Zach frågade jag honom om den speciella formspråket som påminner mig om flygteknik. Han svarade att han ofta hör denna association, men att han egentligen tittade tillbaka på MV Agustas rika historia under utvecklingen av projektet, särskilt på Tamburini-eran. Han betonar att de dominerande vingliknande elementen på fordonet inte bara är en trend, utan också har en mycket tydlig funktion i denna motorcykel. När han bläddrade igenom MV Agustas historiebok fann han inspiration i GP500-modellerna, som redan på 70-talet använde vingliknande element, om än bara för två varv i Spa. Därefter fick de första vingliknande elementen i racinghistorien ge vika, eftersom motorerna inte var tillräckligt kraftfulla.

Här vill jag inleda med att Horvath redan har skrivit en mycket översiktlig introduktionsrapport om Superveloce 1000 Serie Oro, som jag härmed hänvisar till. I de följande raderna vill jag gå in på körprestanda i praktiken på landsväg. Av respekt, vördnad och bristande ekonomiska resurser i händelse av en olycka körde jag i jämförelse med Superveloce 1000:s potential i ett lunktempo. På allmänna vägar kan en sådan raket ändå inte köras på gränsen. Det följer alltså ett vardagstest.

Det semi-aktiva Öhlins-chassit är också en sann dikt i Superveloce 1000 Serie Oro. Inställningen sker i grunden analogt till de fyra körlägena. I Custom-läget kan alla parametrar justeras individuellt om man inte är nöjd med standardinställningarna. På landsvägarna längs vår rutt var jag alltid väl betjänt av Sport-läget. Superveloce Mille erbjuder en otroligt direkt känsla för framhjulet. Man känner sig som ett med vägen. Samtidigt har man tack vare elektroniken i varje situation mer restkomfort än med konventionellt justerbara chassin som på Superveloce 800 S, som jag fick köra dagen innan för att få en känsla för det.

Körlägen – Rain, Sport, Race och Custom – lämnar inget övrigt att önska. Rain-läget säkerställer mjuk och säker körning vid regn, medan Sport-läget erbjuder den perfekta balansen mellan kraft och komfort. I Race-läget visar Superveloce sin fulla potential. I praktiken är Sport-läget idealiskt, gasresponsen i Race-läget hör egentligen hemma på racerbanan. På en förbindelsesträcka på tangentialmotorvägen får jag ett infall: Från 150 km/h börjar det verkliga nöjet. Motorcykeln känns otroligt stabil, och luftkudden mot bröstet bär en bokstavligen. Den sportiga sittpositionen gör en sugen på hastighet, särskilt på de kurviga delarna av autostradan. Man känner att denna motorcykel är byggd för höga hastigheter. Testföraren som leder mig genom Lombardiet berättar vid lunchen att han på ovalen i Nardo vid 305 km/h tog vänsterhanden från styret och skickade ett foto till produktchefen. Stabilitet är alltså något MV Agusta tar på allvar.

Ett särskilt höjdpunkt är den anpassningsbara svingen på MV Agusta Superveloce Serie 1000 Oro. Två olika positioner kan användas för att antingen få mer tryck på framhjulet och därmed mer kontroll över fronten eller mer tryck på bakhjulet och därmed bättre grepp vid acceleration. De två inställningarna kan anpassas på några minuter via en vändbar aluminiumplatta på vänster sida av motorcykeln.

För att inte falla för mycket i beröm, vill jag också påpeka svagheterna hos MV Agusta Supersport. För det första är värmeutvecklingen vid låga hastigheter inte att leka med, och för det andra är vändradien, precis som hos alla MV Agustas med undantag för Enduro Veloce, jämförbar med en medelstor turistbuss. Den förtrollande vackra sadeln i Alcantara och läder med quiltade sömmar, som jag fick sitta på, övertygar mer genom sin högkvalitativa estetik än genom långfärdskomfort.

En sak direkt: Superveloce 1000 Serie Oro uppfyller "bara" Euro 5 och inte den ännu strängare Euro 5+ normen. Ändå är det otroligt hur fritt det speciellt av Akrapovic för 1000-serien utvecklade titanavgassystemet får ge sitt härliga ljud. Vid låga varvtal hör man ett potent växlingsbuller, som i mitten utvecklar en kärnfull vibrato och i det 5-siffriga området kulminerar i ett melodiskt skrik.

Analog till den visuella underbyggnaden kan man också uppleva kraften i sadeln som den fyrcylindriga motorn levererar. Det finns alltid tillräckligt med kraft tillgänglig, och det finns knappt några mekaniska ljud. I extremt snäva hårnålar, som de man hittar vid Mottarone, måste man dock ha lite tålamod även på första växeln tills radfyran reser sig ur låga varvtal. Men sedan bär det av! Den digitala varvräknarnålen rusar snabbt uppåt och framdriften blir alltmer kraftfull tack vare 16 radiella titanventiler och DLC-belagd kamaxel. Över 10.000 varv per minut utlöses ett fyrverkeri som, även i tider av allestädes närvarande V4-motorer, är häpnadsväckande och kulminerar först vid 14.000 varv per minut.

Motorelektroniken är toppmodern. Den åttastegade antispinnsystemet arbetar självklart beroende på lutningsvinkel, och gassvaret via ride-by-wire är noggrant inställt. Jag ansåg att det vore helgerån att prova Launch Control. Det får de lyckliga ägarna själva testa. Överraskande nog har Superveloce 1000 en intuitiv farthållare ombord.

Bromssystemet från Brembo är helt förstklassigt. De 320 mm stora främre skivorna och de radiellt monterade Stylema-okarna ger en kraftfull och precis bromsverkan. Här motsvarar prestandan exakt användningsområdet för denna högfarts-supersport. Som referens från bilvärlden har man hos MV Agusta Porsches GT3 i åtanke. Ett otroligt snabbt fordon med en användbar mängd praktisk nytta. Den speciellt för Superveloce utvecklade versionen av Pirelli Diablo Supercorsa SP V4-däcket med en röd rand på sidan ger motorcykeln en extra blickfång.