A2-Scrambler i jämförelse - Triumph vs Royal Enfield vs TVS

Det första motorcykelloppet ägde troligen rum när den andra motorcykeln var färdigbyggd. Men på den tiden, i de motoriserade tvåhjulingarnas barndom, fanns det inga specialiserade racingmotorcyklar och racerbanor, utan enkla motorcyklar och rudimentära, ofta oförstärkta vägar. På 1920-talet tävlade gentlemän i vilda lopp över fältvägar och grova vägar i England. Utan någon fastställd bansträckning handlade det bara om vem som snabbast kunde ta sig från punkt A till punkt B. En radiopratare kallade en av dessa kaotiska tävlingar för en "Scramble" och så föddes Scramblers, ursprungligen egentligen modifierade gatucyklar, som kanske det första motorcykelsegmentet. Och de finns kvar än idag, i stora och små, dyra och billiga varianter. Men hur mycket av den gamla äventyrsandan finns kvar i de moderna Scramblers? Tre dagar över de friulanska alpvägarna kommer att visa oss vad våra nya och prisvärda Scramblers är gjorda av.

Trion, som startar i södra Österrike, delar ett gemensamt ursprung men är ändå ganska olika. Triumph Scrambler 400 X är förmodligen den mest kända av dem. De små motorvolymklasserna av det brittiska motorcykelmärket tillverkas dock inte hemma i Hinkley, utan hos Bajaj i Pune, Indien. Med 40 hk är den inte bara den starkaste maskinen i trion, utan med en prislapp på nästan 7.000 € också den dyraste. Scram 411 kommer från Indiens ledande tillverkare inom tvåhjuliga fordon, Royal Enfield från Chennai, och bygger på den 411-kubik enkelfyran från den gamla Himalayan. Med 24 hk kan den inte mäta sig med Triumph, dessutom väger den med sina 193,5 kg fulltankad också mest. Men Scram kostar bara strax över 5.000 € och erbjuder seriösa fjädringsvägar på 190 och 180 mm. Som tredje exot i gruppen har vi Ronin från tillverkaren TVS från Mysore i Indien. Med sina 17-tumsdäck är det diskutabelt om den ens kan klassas som en Scrambler, men den kommer standard med ganska grovmönstrade däck, motorkåpa, störtbåge och mäktiga 20 hk från den 225-kubik enkelfyran, vilket ändå driver den mot äventyr, så vi tog med den som den tredje billiga och indiska A2-maskinen. Och billig är bara förnamnet, för med ett pris på endast 3.800 € är TVS Ronin fyndet på vår resa.

Vår resa startar i Kärnten vid Nassfeldpasset. Denna pass vid gränsen till Italien, med sina vackra, runda kurvor och delvis ganska branta stigningar, visar oss direkt hur bra de små motorerna i våra A2-scramblers lämpar sig för de kommande alpvägarna. Som en kraftbortskämd europé ifrågasätter man snabbt praktisk användbarhet av de 20 hästkrafterna hos TVS Ronin och de 24 hästkrafterna hos Royal Enfield Scram 411. Men våra första kilometer visar genast att de kanske inte vinner några accelerationslopp, men ändå kan erbjuda körglädje. Triumph lyckas accelerera i kurvorna uppför, medan Scram och Ronin går framåt i en mer avslappnad takt. Royal Enfield har en mer traditionell, puttrande enkelcylindrig karaktär. Den har med sina 32 Nm bara något mindre vridmoment än den kubikstarkare Triumph med 37,5 Nm, som dock ligger på Scram redan vid 4.250 varv/min, 2.250 varv tidigare. Därför drar även Royal Enfield inte mycket långsammare uppför berget. På TVS Ronin krävs det däremot med sina 19,93 Nm vridmoment tålamod eller glädje i att sakta ner. Alla tre motorer erbjuder en bra gångkultur, tillgänglig dosering och lugna effektkurvor. Att TVS vid samma hastighet måste arbeta mest märks på lätta, högfrekventa vibrationer, men inte i någon störande utsträckning. Men, apropå hastighet, hur mycket går det med A2-scramblers? Efter Nassfeldpasset fortsätter vi västerut och det går även på plattare vägar. Medan Triumph lätt kan drivas upp till motorvägshastigheter och därutöver, tappar Scram 411 märkbart fart vid cirka 110 km/h och klarar maximalt runt 125 km/h. TVS Ronin måste redan vid 90-95 km/h ge allt. Med lite medvind och mycket fart kan 100 km/h-gränsen fortfarande nås.

Den italienska sidan av Nassfeldpasset är betydligt smalare och mer kurvig än den österrikiska nordsidan, och det är bara början. Vårt dagsmål är MoHo Motorradhotel Bellavista i Ravascletto, och för att komma dit måste vi hålla oss västerut. Istället för den tråkiga omvägen via Tolmezzo tar vi den extremt smala och kurviga Lanzenpasset, som i en vid båge förbinder Pontebba med Paularo. Här sätts hanteringen av våra A2-scramblers på prov. Den enfiliga, delvis mycket slitna vägen slingrar sig mellan ängar och tät skog längs klippväggar och kräver en ren körlinje för att ta sig igenom smidigt. Scram 411 och Scrambler 400 X behöver lite mer input via styret på grund av det 100/90-19 framhjulet för att smidigt ta sig genom kurvorna. Triumph drar härigenom ännu snabbare och mer exakt genom svängarna, medan Scram följer körlinjen något trögare. Huvudorsaken till detta är skillnaderna i fjädringsväg. Scrambler 400 X är med sina 150 mm bättre lämpad för vägen och förblir stabilare vid ojämnheter i lutning, medan sträckorna med dålig asfalt på Royal Enfield är bekvämare tack vare 190 och 180 mm fjädringsväg. Det finns inga uppgifter om fjädringsvägen för Ronin från TVS, men fjädringsreserverna är säkert de kortaste. Ändå presterar den minsta cykeln av de indiska A2-scramblers förvånansvärt bra.

Deras sittposition går, till skillnad från de andra två konkurrenterna, bort från den typiska upprätta hållningen hos ett naket cykel och mot en cruiser-sittposition. Fotpinnarna är placerade mycket långt fram, styret sträcker sig ganska långt mot föraren, vilket håller knävinkeln nästan rätvinklig och kroppshållningen avslappnad. I denna position styr man Ronin med en förvånande smidighet genom kurvorna. Den faller mycket villigt i lutning och följer stabilt körlinjen där. För sin prispunkt är den icke-justerbara fjädringen överraskande väl avstämd. Den är inte överdrivet mjuk, erbjuder stabilitet i lutning och samtidigt acceptabel komfort vid hårdare stötar. Lutningsfriheten hos TVS-motorcykeln är ganska begränsad, men man behöver ändå inte ha bråttom med Ronin. Istället slingrar man sig djupt avslappnad och lätt genom kurvorna och har fortfarande kapacitet att njuta av landskapet. Alla tre A2-scramblers leder till breda leenden under hjälmen, som fortfarande syns efter vår ankomst till MoHo Bellavista. Här njuter vi av fantastisk service inriktad på motorcyklister och får några vägtips om omgivningen. Nästa dag ska det nämligen bli äventyrligt.

Panoramautsikt över topparna, Passo della Forcella och mer - I Friuli finns det fortfarande många bergsvägar där det är lagligt att köra på grus. Direkt i Ravascletto, praktiskt taget vid tröskeln till vårt hotell, börjar äventyret och efter några hundra höjdmeter dammar det redan under våra A2-scramblers. Under dagen kör vi på olika underlag, från jämnt grus till urtvättat, lerigt eller brant. Royal Enfield Scram visar i det lösa terrängen sin nära släktskap med 411 Himalayan och bollrar obekymrat över stock och sten tack vare långa fjädringsvägar och en ergonomi som också är mycket lämplig för stående körning. Triumph skumpar något hårdare över ojämnheter och kräver mer eftertanke vid val av linje för att inte komma ur spår, men Scrambler 400 X erbjuder som enda i trion tillräckligt med kraft för att enkelt möjliggöra små drifter och andra lekfullheter med greppet. På Scram behövs en mycket beslutsam gashand för detta och Ronin är knappt möjlig att få att sladda.

Ronin är offroad men ändå ett eget kapitel, särskilt på grund av ergonomin. De långt fram placerade fotpinnarna gör stående körning i princip omöjlig. Till en början är jag frestad att förneka dess offroadkapacitet och istället deklarera den som en ren cruiser-naken-cykel. Men då kommer jag ihåg min tid i indiska Himalaya och hur lokalbefolkningen där hanterar de mest utmanande vägarna på precis sådana motorcyklar som Ronin. Det krävs alltså bara ett annat tillvägagångssätt. Och se där, istället för att köra stående går det att puttra vidare och det inte alls dåligt. Tack vare den låga vikten på endast 162,5 kg med full 14-liters tank och den låga säteshöjden på 795 mm verkar ingen passage hotfull, inget hinder skrämmande. Bara fortsätt puttra med konstant gas och det finns i princip inget stopp för Ronin. Det krävs mindre teknik och aktiv körning än vid stående körning, vilket också kan vara oerhört roligt. Det finns mer tid att njuta av omgivningen och den avkopplande karaktären hos den indiska cruiser-scramblern under en. Efter många lektimmar i sand och grus återvänder vi till Lanzenpass och kör nära dess nordligaste punkt den oförstärkta vägen tillbaka till Österrike, där vi övernattar på Straniger Alm. De delvis grova offroad-passagerna utmanade inte bara oss förare, utan även materialet. På Triumph lyser en varningslampa i displayen i slutet och Scram 411 har ibland startproblem. Intressant nog klarar just den på pappret minst lämpliga och överlägset billigaste TVS Ronin resan som om inget hade hänt.

Vägen tillbaka går nerför grusvägen in i Gailtal och sedan österut tillbaka mot Nassfeldpasset. På den breda landsvägen kan vi få en uppfattning om de pragmatiska egenskaperna hos de tre A2-scramblers. De är alla bränslesnåla, även om det finns större skillnader här. Förbrukningen för Triumph Scrambler 400 X ligger på cirka 3,5 L/100km, vilket är ganska lågt, men med sin lilla tank på 13 liter kommer den ändå ganska långt. Royal Enfield Scram 411 förbrukar cirka 3,2 L/100km, något mindre, och kan med sin 15-liters tank köra längre. Och den lilla Ronin är knappt räckviddsvinnaren i testet. Trots den stora andelen fullgas ligger dess förbrukning på knappt över 3 L/100km, vilket med sin 14-liters tank möjliggör hela 450 km och lite mer utan tankstopp. Andra praktiska fördelar hos de tre scramblers är låga försäkrings- och servicekostnader. Serviceintervallerna varierar dock kraftigt. Triumph behöver endast årlig kontroll eller var 16 000 km, medan Royal Enfield Scram 411 behöver service var 5 000 km och TVS Ronin var 6 000 km.

Vårt tre dagar långa äventyr med A2-scramblers har återigen visat hur lite som behövs för körglädje. Trots sina skillnader kunde alla tre motorcyklarna glänsa inom vissa områden och det var aldrig någon dispyt om vem som skulle fortsätta på vilken cykel. Samtidigt riktar sig de tre scramblers till olika målgrupper. Triumph Scrambler 400 X vänder sig till dem som inte nöjer sig med ett lugnare tempo, som värdesätter högkvalitativt hantverk och är villiga att betala för det. Den brittiska cykeln erbjuder utan tvekan det mest mångsidiga paketet av trion. Royal Enfield kräver lite mer tålamod på asfalten på grund av sin lägre effekt, men kan å andra sidan drivas längre i terrängen än Triumph. För den som inte har bråttom men vill kunna attackera grövre vägar med en scrambler, bör Scram 411 övervägas. TVS Ronin förblir exotisk i teamet till slutet av vår resa, inte bara varumärkesmässigt utan även i körprestanda. För att njuta av åkturen på Ronin måste man definitivt vara öppen för upplevelsen. Men när man väl förtränger lusten att köra snabbt eller stå still, börjar man uppskatta cykelns bekvämlighet och stoisk suveränitet. Oavsett vilka hinder rutten ställer i vägen, puttrar man obekymrat igenom med TVS Ronin och känner sig aldrig stressad eller överväldigad. För mindre erfarna förare är detta en stor fördel. Dessutom är Ronin så prisvärd att även unga människor lättare kan ha råd med denna motorcykel.